About My Opinionated Blog

My photo
Welcome to my opinionated blog. I usually only write here when I am seriously grumpy about something, which luckily doesn't happen very often. Sometimes I go back and read an old blog post and wonder how I could have been so upset that I actually bothered blogging about it. But at least I usually agree with what I wrote (otherwise I delete the post). I write in Swedish or English, depending on the subject. Välkommen till min sura åsiktsblogg! Här skriver jag oftast enbart när jag är väldigt förbannad på nånting som just hänt, vilket som tur är händer väldigt sällan. Då och då brukar jag gå tillbaks och läsa nån gammal bloggartikel och förundras hur jag kunde reta upp mig så mycket att jag till och med orkade skriva om det. Däremot brukar jag hålla med mig själv i efterhand eller så raderar jag inlägget. Beroende på ämnet eller källan till min surhet så skriver jag på svenska eller engelska.

Wednesday, April 20, 2011

Jag behöver en ambulans, snälla...

Jag läser om 23-åringen som avled av brusten mjälte och om hur SOS Alarm gjorde en fatal missbedömning.  En sjuksköterska som feltolkade den sjuke och om en läkare som gav upp när 23-åringen, troligen avsvimmad, inte svarade i telefon.

Större skandal får man leta efter.

Det här måste leda till en ordentlig utvärdering om svensk akutsjukvård. Antalet liknande historier börjar torna upp sig och det är uppenbart för envar att fallet om 23-åringen inte är ett isolerat undantag.

Det går inte att peka på en enskild orsak. Pengabrist? Ja det har vi väl dessutom, men det här handlade om medicinska felbedömningar som inte pengar kan råda bot på.  Administrationsproblem? Absolut, hur kommer det sig att ansvariga chefer inte uttalat sig? Kanske är straffen för milda. de ansvariga anmäls men de döms inte precis till skadeståndsbelopp som känns av privatekonomiskt i åratal framöver. Kanske är de ansvariga helt enkelt inte tillräckligt rädda för att göra fel.  Läkarbrist? Självklart. Av nån anledning har läkarskrået självt fått makt att begränsa antalet utbildningsplatser. Korruption? Nej så långt vill jag inte gå även om jag har en hel massa exempel på hur det gick att få rätt behandling tack vare personliga kontakter i vården. Men det råder ofta revirkänsla där läkarna misstros bland övrig personal, personal som lägger oerhörd energi på att klaga och gnälla, läkare som drivs att jobba i Norge eller privata kliniker för att tjäna mer (tillräckligt?) på bekostnad av landstingets vårdkvalitet osv. Inte korruption direkt men snarlikt eftersom det handlar om personalens personliga motiv som ställs över det övergripande målet. Dessutom verkar det som vara "straffbart" att som läkare påtala brister (fall från Sahlgrenska mfl). Bristande ansvarskänsla? Här tror jag personligen skon klämmer. Jag tror de flesta av oss har en eller ett par erfarenheter från sjukvården (eller polisen) där vi fått en känsla av att kontaktpersonen helt enkelt inte brydde sig. Resultatet blir frustration och ilska och tappat förtroende.

Monopol leder till maktmissbruk om det inte finns kontrollinstanser. I länder med flera vårdgivare betraktas patienterna som kunder ungefär som hos frisören eller hos tandläkaren. Så är det i USA där jag bor.  Man kan givetvis inte be om specifik vård hur som helst, precis som att man inte kan begära en omöjlig frisyr hos frisören eller få tandlagningar hos tandläkaren som inte behövs. Men bemötandet är i mycket högre grad varmt, respektfullt och välkomnande. De pratar till en som en vuxen människa och inte som en hund hos veterinären. Läkaren som håller upp röntgenbilderna och tar sig tid att förklara, inte säger adjö förrän man fått alla frågor besvarade, personliga visitkort med kontaktinformation (ofta email) att kontakta läkaren direkt ifall man skulle få symtom eller frågor under helgen, webbportaler där man kan gå in och titta på sina provsvar i detalj med email-alerts vid uppdateringar. Övergripande elektroniska databaser och datorer i varje undersökningsrum som gör att alla vårdgivare alltid har aktuell information om patientens bakgrund och mediciner, läkarbesök och varenda journal. Pålästa läkare och sjuksköterskor som "läst in sig på" patienten innan de möter dig i undersökningsrummet. Läkarstudenter som arbetar frivilligt nätter och helger för att få erfarenhet och specialistkurspoäng (även förstaterminsstudenter som mest går runt och pratar med patienterna och frågar om man behöver en extra filt och ifall man har nåt emot att de kanske kan lyssna på ens lungor för att kolla om de kan höra det som den behandlande läkaren hörde en timma tidigare under ronden).  Läkare som följer upp efter några veckor, själva tar bort stygn för att se hur operationsärren läkt. Det handlar om personligt intresse av den egna professionalismen och hos de ansvariga om att inge förtroende för kliniken.

Jag argumenterar inte alls för en amerikansk modell för den svenska sjukvården, absolut inte. Jag tycker svensk sjukvård ska vara skattefinansierad, allmän och proffsig. Men det finns så oerhört mycket att lära. Jag har personligen haft oturen att ha hamnat i ett flertal nödsituationer som krävt akutvård både i Sverige och i USA. Skillnaden har varit enorm. Det är som natt och dag att jämföra och jag skulle kunna skriva flera artiklar som belyser det och som säkert skulle få svenska läsare (och läkare!) att förundras.

Jag skulle önska att varenda svensk läkare, läkarstudent, sjuksköterska, undersköterska, administratör och ambulansförare kunde få tillbringa minst ett studieår på ett amerikanskt universitetssjukhus. Precis som att svenska industriledare och forskare nästan måste tillbringa ett par år utomlands för att meritera sig så borde detsamma gälla vårdpersonalen.  De skulle komma tillbaks hem till Sverige med en helt annan attityd till omvårdnad, deras roll och betydelsen av personligt ansvar bland annat.

Tyvärr tror jag inte det kommer hända än på ett tag och kanske först efter ett generationsskifte. Det är fortfarande ingrott i den svenska folksjälen att "svensk vård är bäst". När de konfronteras med felaktigheten i detta byts svaret till "svensk vård är bra när det väl gäller", därefter till "svensk vård är tillräckligt bra för pengarna", sen till "svensk vård är ... öööh... lika för alla" och sist att den "säkert inte alltid dålig".  

Det är klart den inte alltid är dålig. Alla läkare är inte dåliga, alla undersköterskor inte gnälliga latmaskar, alla SOS-kontaktpersoner inte inkompetenta och absolut inte hela tiden. Och USA har förresten också sina brister (mer på sjukförsäkringssidan än på själva vården dock och nu är det vården vi pratar om). Men när händelser som den om 23-åringen blir kända så förskjuts förtroendet. Åtminstone hoppas jag att detta leder till upprop, undersökande journalistik, fler avslöjanden, rejäla utredningar, utrensningar och uppskärpningar. Att skylla på att skatterna är får låga räcker inte, det handlar om mycket mer än bara pengar. Resursbrist kan ibland kanske vara en orsak, men får aldrig bli en ursäkt för oprofessionalism,

No comments:

Post a Comment