Barack Obama var en av de statsmän som kampanjade för sitt lands värdskap. Beslutet att åka till Köpenhamn var säkert inte helt lätt för honom och hans rådgivare. Något av det värsta som kan hända en amerikansk politiker är att bli stämplad som loser. Men samtidigt ville han nog inte riskera att bli en svikare heller. Chicago är hans hemstad och det var ju den staden som kandiderade. Svikardebatten hade nog blivit het ifall Obama hade valt att stanna hemma, och Chicago nästan hade vunnit.
Nu blev Chicago utslaget redan i första omgången och Obama satsade alltså en del av sitt politiska kapital förgäves. Och mycket riktigt börjar debaclet användas av motståndarna. De närmaste veckorna kan vi säkert vänta oss följande rubriker från republikanska retoriker:
- Obama (alltså inte bara Chicago) is a loser!
- Chicago lost because of Obama! Politiska strateger här i USA behöver inte använda logik så länge rubrikerna blir slagkraftiga. Tankesmedjorna kan säkert komma på anledningar till varför Obamas kampanj i själva verket saboterade för Chicago. Här går det också smidigt att smyga in lite rasism för att flörta med den mottagliga delen av opinionen. Bilderna med Barack, Michelle och Oprah (alla svarta) som de tre viktigaste ansiktena från Chicago saknade inte laddning.
- Obama's expensive trip to Copenhagen cost millions of dollars. Sant såklart, att förflytta USAs president är ingen liten apparat och kostnaderna för detta brukar ofta användas som kritik av varje motståndare.
- Obama should have stayed at home instead of wasting his time. Särskilt i kristider som dessa är varje utsvävning en smashboll för varje motståndare som letar efter kampanjmaterial.
Nu återstår att se hur Vita Huset rider ut den första vågen av kritik. De kommer säkert skicka ut Chicagobor som tackar för allt stöd. Men som anhängare av både Obama och hans politik är jag faktiskt för första gången besviken på hans beslut att kampanja. Han befinner sig just nu i sin första politiska strid som president, slaget om The Health Bill, sjukförsäkringsreformen. Det är en oerhört viktig fråga i sig i ett land där en betydande del av befolkningen betalar själva för sina läkarbesök med allt vad det innebär.
Men ännu större är innebörden av resultaten i slutändan av striden om reformen. Vinner han går han stärkt, precis som Reagan som vann segrar om skatterna tidigt i sin presidentperiod och därefter blev en vinnande ledare i befolkningens ögon. Förlorar han stärks oppositionen samtidigt som tvivel uppstår bland demokraterna i senaten och i det redan brokiga representanthuset. Media kommer ägna månader åt att kalla honom förlorare, maktlös, fiaskopresident och så vidare och det kommer bli mycket svårare att ladda om för framtida strider. Det är mest därför motståndarna satsar så hårt på att punktera hans sjukförsäkringsreform oavsett om de i hemlighet tycker det är en bra idé eller inte.
I internationella sammanhang brukar Vita Huset kasta in presidenten bara när de är säkra på ett utslag som kan stämplas som seger. Nesliga prestigeförluster tolereras inte. Barack borde ha nöjt sig med en kompromiss, som att tex skicka sin fru till Chicago. På så sätt hade han sluppit hamna i det läge som nu hotar honom samtidigt som han hade kunnat ta åt sig av äran vid den, osannolika, händelse av att Chicago hade tilldelats värdskapet för OS.
Genom den här förlusten har han visat att han kan tänka sig att kämpa väl även om han inte vädrar seger. Det kommer utan tvekan prägla hur både parlamentariska anhängare och motståndare ser på hans personliga satsning i reformstriden.
